Efter livet

Efter att ha jobbat och när tiden på buss och tunnelbana har spenderats. Efter att ha stått i kö 20 minuter för att handla några ingredienser till mat. Efter att tafatt med den lilla energi och inspiration som funnits kvar av dagen lagat ihop någon sunkig gryta. Efter att disken är undanplockad. Efter att dagen är slut.
Vad finns kvar av livet då?

Natten, som alltid blir för kort då jag bara ska göra det och det.
Jag måste rita gubbar av datumen i min kalender för att inte somna på mötet om arbetsorganisering.

Stockholm är underbart med allt sitt utbud av trevliga bibliotek, museer, myiga cafeér, små trendiga affärer, parker, promenadstråk vid vatten och intressanta människor. Trodde jag. Kanske för den som inte behöver spendera sitt liv i kö.

Skulle vara intressant att räkna ut hur många timmar det ligger bakom en tallrik mat. Atbetstid. Resa till jobbet. Inhandling. Tillagning.

Endast den som inte anser sig ha tillräcklig med tid fixerar sig över minuter och sekunder. Endast i ett samhälle där allt ska vara så effeltivt som möjligt jagar dess befolkning minuter, sekunder och timmar febrilt för att lyckas pressa in mer värde, mer pengar, mer lycka och mer meningsfullhet (läs arbete och konsumtion).