Nedan presentes en text som jag skrev en kväll då jag lagt mig sängen i mitt temporära hem i Stockholm efter en helg i Östa. Jag försökte skicka in den till några tidningar men fick inget napp. Sen åkte jag till Chile och glömde bort det. Nu vill jag dela med mig av texten.
Älvens skogssmakande vatten ligger fortfarande kvar på min hud. En mjuk, frisk hinna som sammanfattar min existens i en sommarvarm kropp. Solstrålarna, som glittrar på det mörka vattnet och bildar diamanter i skogskanten, hettar på mina kinder. Den ljumma eftermiddagen vid älvens mörka skogar sitter kvar under mina lätta sommarkläder när jag vandrar den underjordiska gången på Stockholms mest utnyttjade tunnelbanestationer. Jag trycker mig mot den vänstra väggen och följer det mer långsamma kölvattnet av den massiva människoflock som dundrar fram i Stockholms underjordiska värld.
Jag tänker på den krokiga tall som långsamt står och dör på samma mörka sandö. Dess blick är vänd mot skogsbeklädda berg och rötterna är nedstuckna i den tunga sand som ständigt hålls blöt av älvsvattnet. En kvarlämna från den sandås som både skapats och omskapats av den kraftfulla älven. Tallen tillåts stå där och vaja i vinden trots att dens mest produktiva år av bidragande till det naturliga kretsloppet är över. Med stammen avskalad från bark blottar den sin nakna åldrande kropp som vridit sig flera varv runt sig själv under sitt långa liv på ön. Vindens smekningar och stormens piska stannar i den nakna tallkroppen i decennier. På samma plats står tallen och dör under en stockholmares livstid. Jag undrar hur många miljontals mil av resa för att fånga livet som jag sparat om jag varit en tall.
Text: Jennie Åström
Foto: Sofie Åström
Stockholm/ Färnebofjärdens Nationalpark
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar