Farväl Dalälven

Nedan presentes en text som jag skrev en kväll då jag lagt mig sängen i mitt temporära hem i Stockholm efter en helg i Östa. Jag försökte skicka in den till några tidningar men fick inget napp. Sen åkte jag till Chile och glömde bort det. Nu vill jag dela med mig av texten.

Älvens skogssmakande vatten ligger fortfarande kvar på min hud. En mjuk, frisk hinna som sammanfattar min existens i en sommarvarm kropp. Solstrålarna, som glittrar på det mörka vattnet och bildar diamanter i skogskanten, hettar på mina kinder. Den ljumma eftermiddagen vid älvens mörka skogar sitter kvar under mina lätta sommarkläder när jag vandrar den underjordiska gången på Stockholms mest utnyttjade tunnelbanestationer. Jag trycker mig mot den vänstra väggen och följer det mer långsamma kölvattnet av den massiva människoflock som dundrar fram i Stockholms underjordiska värld.

Jag tänker på den krokiga tall som långsamt står och dör på samma mörka sandö. Dess blick är vänd mot skogsbeklädda berg och rötterna är nedstuckna i den tunga sand som ständigt hålls blöt av älvsvattnet. En kvarlämna från den sandås som både skapats och omskapats av den kraftfulla älven. Tallen tillåts stå där och vaja i vinden trots att dens mest produktiva år av bidragande till det naturliga kretsloppet är över. Med stammen avskalad från bark blottar den sin nakna åldrande kropp som vridit sig flera varv runt sig själv under sitt långa liv på ön. Vindens smekningar och stormens piska stannar i den nakna tallkroppen i decennier. På samma plats står tallen och dör under en stockholmares livstid. Jag undrar hur många miljontals mil av resa för att fånga livet som jag sparat om jag varit en tall.

Text: Jennie Åström

Foto: Sofie Åström

Stockholm/ Färnebofjärdens Nationalpark

Livet leker och det finns ett liv bortom arbetet

Kvälssolen värmer mina stela kontorsaxlar och Mälarens vågor sveper upp på klipporna där jag sitter. De försöker sno med sig min ica-kasse med en tom utsliten matlåda. Jag hinner precis fånga kassen när sen svala vågen sveper in under min kjol. Trots att den större delen av dagen består av arbete har jag upptäckt att det finns tid för att njuta av sommaren. En timme eller två. En smak av avslappning där ansvaren över andra människors ekonomiska situation är milsvis bortom det tid och rum som jag befinner mig i.

På morgonmötena på jobbet sitter jag i det heta samlingsrummet där luftkonditioneringen slutat fungera på 80-talet och beundrar biträdande avdelningschefens röda kinder. Hon tittar med busig och självsäker blick upp under en burrig lugg när hon berättar om den veranda på landet som hon satt och läste sin morgontidning på. Jag sitter där på verandan med henne och läser tidningen i det rödgula morgonljuset. Jag läser tidningen och njuter av sommarmorgonens friska luft utan att beröras av att jag inom en timme kommer att vara på arbetsplatsen med en hög ansvar ligga på mitt skrivbord samt hundra frågor och samtal om hjälp som sitter och väntar i telefonluren. Jag kryper in under skinnet på min biträdande avdelningschef när hon mellan varje seriös mening av viktiga reconemang skrattar till med en mörk rökig röst. Jag befinner mig för en stund i samma tillstånd av lättsamhet till livet där jag bemöter varje svår situation med insikten att allting har en lösning.

Intellektuell läsning (ett inlägg i den tvåsamhetskritiska debatten)

Då han (mannen, min anm.) vill bli kvinna strävar han efter att ständigt vara i kvinnors närhet, vilket är det närmaste han kan komma att vara en. Därför har han skapat et "samhälle" grundat på familjen -man-och-kvinna-par och deras barn (ursäkten för familjens existens) -som i praktiken lever på varandra i ett hänsynslöst kränkande av kvinnans rättigheter, privatliv och mentala hälsa.
(...)
Vårt samhälle är inte en gemenskap, det är bara en anhopning av isolerade familjeenheter. Och då mannen är förtvivlat otrygg och fruktar att hans kvinna ska lämna honom om hon konfronteras med andra män, eller för något som avlägset liknar liv, försöker han isolera henne från andra män och från den lilla civilisation som finns. Därför flyttar han henne ut till förorten, en samling för självupptagan par och deras barn. Isolering gör det möjligt för honom att behålla sina pretentioner på att vara en individ gemom att bli en "hård individualist", en ensamvarg, som jämställer icke-samarbete och eremitliv med individualitet.

Valerie Solans,
SCUM Manifest
Översättning: Sara Stridsberg

Efter livet

Efter att ha jobbat och när tiden på buss och tunnelbana har spenderats. Efter att ha stått i kö 20 minuter för att handla några ingredienser till mat. Efter att tafatt med den lilla energi och inspiration som funnits kvar av dagen lagat ihop någon sunkig gryta. Efter att disken är undanplockad. Efter att dagen är slut.
Vad finns kvar av livet då?

Natten, som alltid blir för kort då jag bara ska göra det och det.
Jag måste rita gubbar av datumen i min kalender för att inte somna på mötet om arbetsorganisering.

Stockholm är underbart med allt sitt utbud av trevliga bibliotek, museer, myiga cafeér, små trendiga affärer, parker, promenadstråk vid vatten och intressanta människor. Trodde jag. Kanske för den som inte behöver spendera sitt liv i kö.

Skulle vara intressant att räkna ut hur många timmar det ligger bakom en tallrik mat. Atbetstid. Resa till jobbet. Inhandling. Tillagning.

Endast den som inte anser sig ha tillräcklig med tid fixerar sig över minuter och sekunder. Endast i ett samhälle där allt ska vara så effeltivt som möjligt jagar dess befolkning minuter, sekunder och timmar febrilt för att lyckas pressa in mer värde, mer pengar, mer lycka och mer meningsfullhet (läs arbete och konsumtion).

Stockholmsliv

Somna.
Vakna.
Nyvaken hemma.
Somna på bussen.
Vakna på bussen.
Om jag bara fick stanna kvar och åka buss hela dagen.
Vila ögonlocken och låta tankarna flyga.

Livsfunderingar, filosoferingar.
Stockholmslivets stora frågor;
Vart ligger närmaste ICA?
Varför har de byggt en röd stuga på Globen?

Jag funderar på bussen hem.
Somnar till radiopratarnas lena stämmor.
Orkar inte vakna.
Orkar inte.
Ännu en gång nyvaken.
En ständig känsla.
Jag vaggades ju så sött över Stockholms alla broar.

Hemkomst med välkomst av lugnet.
Nöjd efter en springtur intager jag middagsmackorna tillsammans med en nyhemlånad bok.
Maten lägger sig belåtet i magen.
Saker plockas undan.
Maten till imorgon står och väntar i kylen.
Men ack, lådan är halvtom.
I detta ögonblick spräcks ordningen.
I inre ställer en krigsstyrka upp sig berädda på anfall.
Lugnet lägger sig långt från mig ikväll.

Imorgon är en ny dag.
Då ska jag köpa mat utan fötter.

Diskriminering på bostadsmarknaden

Imorgon lämnar jag Sörängens folkhögskola i Nässjö och far vidare mot Stockholm där jag ska spendera sommaren. Många timmar spenderade jag på blocket samt andra bostadssajter för att hitta mig ett rum att hyra. Alternativen var många och priserna höga men jag insåg ändå rätt snabbt att jag som tjej hade en rad större valmöjligheter inom denna marknad. I flera av annonserna stod det skrivet att uthyraren helst ville ha en tjej. Jag fick även telefonsamtal från en kille som gärna ville hyra ut till mig just på grund av mitt kön och han ville ha svar snarast då det fanns en annan kille som ville hyra av honom. Men på grund av att "tjejer är mer ordningsamma än killar" ringde han upp mig som var en kvinnlig intressent. Det märkligaste i denna struktur är att de flesta uthyrare jag kommit i kontakt med som vill ha en kvinnlig hyresgäst just på grund av att de "är mer ordningsamma" är killar. Jag besökte en av dem och den lägenheten var väldigt välstädad.
Det mår ligga något i det att män många gånger är mindre ordningsamma än kvinnor men uppenbarligen finns det dem som skiljer sig från detta inlärda beteende som förväntas representera manligheten. Med detta exempel vill jag ge en bild av vad den konstruerade manligheten kan ställa till med. Här resulterar den i att alla människor inte har samma möjligheter att söka bostad. För att nå ett mer jämställt samhälle skulle bostadsmarknaden må bra av en mer nyanserad bild av mannen. Jag föreslår att männen på samma sätt som många kvinnor gör en gång för alla ska ställa sig upp och protestera mot de normer och ramar som begränsar dem.

Flyttning eller överflyttning

Det blev på något sätt fel att fortsätta skriva på bloggen "Jennie i Ecuador" då den fysiska platsen Ecuador lämnats bakom mig. Jag flyttar därför över min kära blogg till denna plats som blir en fortsättning av "Jennie i Ecuador". När den praktikantkurs jag nu går endast kommer att förgylla min vardag en vecka till lämnas också kontexten där den imaginära platsen Ecuador är som mest närvarande. Denna flytt av de få saker jag har kvar som inte är nedpackade sätter därför en föreställd punkt för ännu en underbar epok jag haft i mitt liv.

Ibland ser jag på mitt liv just som olika epoker som knyter samman mina tidigare uplevelser med bestämda platser, vänner och sysselsättningar. Allt för många gånger har jag tagit mig igenom den svåra processen att lämna en epok vilket jag ser som att vänskapsrelationer som tidigare frodats av att en vardag delats förlorar allt större fäste i mitt liv. Den nästkommande epoken bjuder oftast på nya vänskapsrelationer och jag finner mig ofta snabbt i det liv jag nyligen inlett. Det är underbart att upptäcka nya platser och lära känna nya människor.

Då nya liv beträder gamla platser greppar hjärnan och kroppen efter att återuppleva minnena. Tankarna strävar efter att vara mer beständiga än föränderliga. Mitt liv består nog snarare av en stor epok full av grenar där varje ny plats som besöks och varje ny kontakt som skapas är en utveckling av en och samma process. Det finns något som gör mig riktigt glad. Det är när gammalt möter nytt. När äldre vänner lär känna nyare vänner. När liven vävs ihop.